Idag är det tungt, känner mig värdelös och löjlig. Fruktansvärd ångest inför första besöker hos sjukgymnasten imorgon.

Jag vred knär urled i början av november och först förra veckan kunde jag börja leka med tanken att någon skulle kunna få mig att försöka böja på benet, så då ringde jag till sjukgymnasten och bokade tid. Jag vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig, kommer hon försöka tvinga mig till saker som fortfarande är läskigt, att säga att jag måste sluta använda kryckorna. Tycka att jag är löjlig och omöjlig. Jag vill varken bli tvingad eller att någon skall tycka jag är löjlig eller omöjlig. Jag vill bli förstådd, stöttad och peppad. Min absoluta knäfobi och att jag spelar upp olika sätt att skada det igen gör inte saken bättre, det blir antagligen en sömnlösnatt.